Kan det fortfarande bli något av vår relation, Helo?

Margit Härma
företagare, kund hos Swedbank

Bästa Helo Meigas, man kan säga att jag skriver till dig för första gången. Som koncernriskchef på Swedbank är du förmodligen den estniska kvinna som har gjort den mest högtflygande karriären i den internationella finansvärlden. På grund av din bakgrund och din position idag är du absolut rätt person att fråga – vad har hänt med Swedbank? En gång i tiden var ni flaggskeppet bland Estlands företag men idag kan vi inte längre lita på er som bank, för ni tappar bort pengar som man har anförtrott er. I rätten säger ni, att ni inte längre har kvar några dokument som rör dessa transaktioner samt att alla fordringar som kunderna ställt torde i stort sett ha förfallit.

På grund av denna inställning har jag nu kommit fram till en punkt där det känns rätt att fråga – kommer det överhuvudtaget bli något av vår kundrelation med Swedbank? Och lyfter vi upp problemet från en personlig till en samhällelig nivå, kan vi ställa frågan – behöver Estland verkligen en bank, som kunden inte kan lita på? Borde ett kreditinstitut som innehar tillstånd att bedriva verksamhet men som döljer sig bakom paragrafer överhuvudtaget ha rätt att existera i Estland?

Som medlem i Swedbanks ledningsgrupp och koncernriskchef är du nog medveten om att det under den senaste månaden har pågått en skarp debatt i pressen, både i Estland och Sverige, angående tvisten mellan Swedbank och dess kunder och investerare. Frågan som ställs är om banken borde vara ansvarig för de misslyckade markinvesteringarna som gjordes för mer än tio år sedan i Rumänien. De intresserade kan läsa närmare om detta här: http://swed-where-is-our-money.eu/ Det är också ett faktum, att trots att bankens kunder och investerare upprepade gånger har vänt sig till banken, demonstrerat och till och med efter att ha fått sina offentliga upprop och reklaminslag publicerade i olika tidningar, har banken inte bemödat sig med att lyfta på luren eller att svara. Det sägs att banken har lagt dövörat till. Handlar det ännu en gång om att dölja sig bakom paragrafer?

Har Swedbank tappat trovärdigheten?

För mig som kvinna är förtroende och pålitlighet av central betydelse i alla relationer och också i samhället som helhet. Om man ska dra paralleller med Swedbanks nuvarande beteende gentemot sina kunder, vore det ju lika galet som om vi inte längre skulle kunna lita på den estniska polisen då vi har att göra med skurkar. Eller om vi inte längre skulle kunna vara säkra på att den estniska läkaren gör allt som står i dess makt när vårt barn insjuknar. Å ena sidan på grund av de lagar och förordningar som reglerar livet i Estland, å andra sidan helt enkelt på grund av mänsklig moral och professionell renommé. Då man följer tvisten om investeringarna i Rumänien får man en känsla av att Swedbank nog har kastat ut det sistnämnda tillsammans med pengatvättvattnet.

Hur skulle det annars kunna vara möjligt att banken, i vars händer jag har anförtrott mitt sparkapital, och som har min fullmakt att hantera och förränta dem, med dessa pengar kan göra ologiska tricks utan att ta ansvar. Hur ska man annars bedöma de transaktioner, där man med bankens kunskap och godkännande köper mark för mina (och för många andra kunders) pengar till ett pris på cirka 170 000 euro per hektar, vars marknadsvärde ligger på cirka 1 000 euro per hektar? Och kallar detta för en investering. Och när sedan kunderna börjar undersöka saker och ting, blir de lugnade med att allt är i sin ordning, att om vi bara väntar lite till kommer allt att återgå till det normala. Och långt senare när tvisten redan dras inför domstol, rycker man bara på axlarna och förklarar att det inte finns några värderingsrapporter kvar från den tiden som skulle kunna förklara transaktionspriserna och för övrigt – vad vill ni egentligen, allt det där är ju preskriberat. Glöm bort det hela – att något är fel, det är något ni bara inbillar er. Situationen skulle vara densamma som om jag skulle skicka mitt barn till en affär med en 100-euro sedel och barnet kommer tillbaka med en glass och hävdar att glassen kostade 100 euro och att kvittot också är försvunnet.  

Idag förvillar vi kapitalförvaltningskunder, i framtiden bedrar vi pensionärer?

Jag vet av egen erfarenhet att det inte alltid går såsom man förväntar sig vid investeringar, men i det här fallet handlar det inte om marknadsrisker som har slagit in utan om någons försumlighet, dumhet eller i värsta fall bedrägeri. Och vem annars om inte Swedbanks portföljförvaltare, med lagstadgad plikt om noggrannhet, lojalitet och informationsskyldighet, har både skyldighet och påstådd kunskap att iaktta försiktighet och tillsyn inom detta område. Och även om investeringsbeslut som tagits av “proffs” inte alltid visar sig vara de mest intelligenta, måste transaktionerna dock vara korrekt genomförda och dokumenten i ordning.

Annars kan en stor del av esterna om 10-20 år befinna sig i en situation, där man går till Swedbanks fondförvaltare med sin pensionsansökan och denne bara rycker på axlarna och säger att det inte finns några pengar kvar, och inte heller några papper som visar vart eller hur dessa pengar försvann. Och överhuvudtaget, varför kommer ni hit för att besvära oss med era gamla ärenden, vi är ju ett framåtblickande modernt finansinstitut. Precis i en sådan situation befinner sig idag dessa Swedbanks kunder och investerare, vars 8,4 miljoner euro användes för inköp av drygt 46 hektar markområden – med Swedbanks kunskap och stöd – i Rumänien år 2007. Mark, vars marknadspris – så här i efterhand – visar sig bara vara omkring 46 000 euro. Av dessa 46 hektar har man till dags dato lyckats sälja en fjärdedel för ett par hundra tusen. Och de överblivna bitarnas värde är i princip noll, eftersom ingen vill ha dem.

Den enda kända och identifierade “vinnaren” i dessa transaktioner är självaste Swedbank, i vars fickor klingar många hundra tusen euro i provisioner och förvaltningsavgifter. Det verkar ju inte vara ett rättskaffens spel, eller hur?

Kan vi lita mer på kvinnor än män?

Uttrycket att banken bara handlar med förtroende, har redan blivit till en kliché. Som medborgare och företagare menar jag, att en storbank spelar en oerhört viktig roll, som garant för det ekonomiska blodomloppet, för att säkerställa ett allmänt klimat av ömsesidigt förtroende. Helo, du som var Tallinnbörsens första vd under åren 1995–1998 och vice riksbankschef på Estlands riksbank under åren 1998–2000 borde ju veta allt som rör såväl gott ledarskap, socialt ansvar samt transparens och ärlighet i affärer. Varför har då inte Swedbank i sin verksamhet på senare tid följt det som ni så aktivt för fram i er företagskommunikation?

Jag minns att jag för några år sedan var på en konferens anordnad av Forumet för Ansvarstagande Företagsamhet. Där satt jag tillsammans med en representant för Swedbanks privatkunder och diskuterade möjligheter till hållbart företagande i Estland. Jag kunde då inte misstänka att bakom de stängda bankdörrarna försiggick de egentliga aktiviteterna som samma organisation med pinsam noggrannhet försökte dölja, samtidigt som de högt och tydligt förkunnade vikten av transparent verksamhet.

Eftersom man valde just dig, Helo, till en av världens framtidsledare (Global Leader for Tomorrow) på World Economic Forum i Davos år 1998 hoppas jag att just du ska kunna leda denna bank, där ett gubbgäng utan moralisk kompass sitter, in på rätt spår igen. Det är ju en gammal sanning att om något verkligen behöver göras måste uppgiften anförtros en kvinna.