Det är helt åt helvete1[1] Ordleken innehåller namnet Persson vilket inte går att överföra till svenska i den här kontexten. Genom att mildra det dumma ordet på estniska, binds ju namnet Persson samtidigt in i en pejorativ kontext.! Var är våra pengar, Göran?

03 oktober 2019
Kaupo Nõlvak
Investerarnas representant i konkursutskottet

Eesti Ekspress hade i sitt senaste nummer en tvetydig titel på den artikel som handlade om Swedbanks nya ledares besök i Estland under kommande vecka. Anledningen till besöket är att bekanta sig med förhållandena här. Titeln lät: “Det är rent åt helvete! Styrelseordföranden för Swedbank som fastnat i gyttja kommer till Estland för att bearbeta Ratas”.

https://ekspress.delfi.ee/persoon/taitsa-persson-mudas-swedbanki-noukogu-esimees-saabub-eestisse-ratast-masseerima?id=87525751

För en vanlig läsare handlade det möjligen om en lustig ordlek som ställer Göran Perssons efternamn sida vid sida med bankens dagsläge. Persson, Sveriges före detta premiärminister, är ju Swedbanks nyblivne styrelseordförande. En bank som idag tyngs av penningtvättskandalen. Samtidigt är omständigheterna för de omkring 80 kunderna i Swedbank vars portföljer banken förvaltade och för vars pengar banken inköpte mark i Rumänien allt annat än bra – den är helt åt helvete! I och med att Swedbanks estniska ledning under 10 års tid inte har velat svara på investerarnas frågor angående de misslyckade projekten i Rumänien återstår det bara för oss att kräva ursäkter, förklaringar och ersättning från Sverige. Således – var är våra pengar, Göran? 8,4 miljoner euro försvinner ju inte bara sådär.

Under fyra års tid har jag, såsom medlem i konkursutskottet, deltagit i arbetet med processen där vi har försökt att rädda de uppemot 200 estniska privatinvesterarnas investeringar i Rumänien. I denna process har Swedbank i åratal varit otydlig mot de kunder vars portföljer banken förvaltade. Vid investeringstransaktionerna, som krävde tillbörlig aktsamhet från bankens sida, köpte Swedbank för sina kunders räkning godtyckliga åkerremsor och andra jordlappar i Rumänien som i vissa fall till och med saknade tillfartsvägar. Rättstvisten i denna sak har nu redan pågått i några år men banken viker inte en tum från sin ståndpunkt att de har varit aktsamma i sitt arbete samt att alla fordringar redan har förfallit. Allmänheten har fått intrycket att investerarna själva har varit okloka och att de helt enkelt tog felaktiga investeringsbeslut. Idag har vi därmed kommit till en punkt där ”ekvationens andra sida”2[2] Hänvisning till en känd text i estnisk litteratur. kräver en lösning. Anledningen till det är att Swedbank på eget bevåg investerade 42% av de försvunna pengarna i Rumänien genom sin portföljförvaltningstjänst. Med andra ord investerade banken för kundernas räkning deras pengar utan att närmare konsultera dem. Använder man sig av samma retorik som man hört banken använda sig av i offentliga sammanhang – att det konkreta investeringsbeslutet var oklokt och oövertänkt – så togs ju detta beslut av Swedbank själv för sina kunders räkning. Därav följer att det också är de som ska ta ansvar för det.

Sammanfattningsvis är historien om de rumänska markinköpen enkel. Med hjälp och förmedling från Swedbank samlade man in 8,4 miljoner euro från estniska investerare år 2007 för att köpa 46,3 hektar mindre värdefull åkermark i Rumänien i form av många mindre markbitar. Vi vet nu – i efterhand – att genomsnittsvärdet, enligt fastighetsbyrån DTZs statistik, för en hektar åkermark i Rumänien var 1 000 euro år 2007. Därmed skulle de ovan angivna 46,3 hektaren bestående av mindre värdefulla åkermarker i bästa fall betingat ett pris på 46 300 euro. Swedbank accepterade emellertid ett inköpspris på dessa markbitar som var 8,3 miljoner euro dyrare, varvid banken använde sig av pengar från portföljförvaltningstjänstens kunder för att genomföra affären. Dessutom tjänade banken 200 000 euro i förmedlingsprovision på affären, det vill säga mer än de inköpta markbitarnas egentliga totalvärde. Banken accepterade också utbetalningar av flerfaldigt större belopp än markens egentliga värde till ”investeringsprogrammets” ledningskostnader. Det är märkvärdigt att man till och med tog ytterligare lån för att betala ledningskostnader under den tid då Swedbank redan hade blivit gäldenärens 100-procentiga ägare. Trots att banken redan var ägare övervägde den inte att placera sina egna medel i sitt helägda dotterbolag för att betala ledningskostnaderna, för att inte tala om att ge lån i detta syfte. Det är absurt, men det är en exakt beskrivning av det som hände.

Enligt Eurostat har åkermarkernas värde i Rumänien vuxit till i genomsnitt 2 085 euro per hektar under ett decennium, det vill säga till år 2017. Detta betyder att om 2007 års transaktioner hade gjorts till det rätta priset, såsom banken än i dag påstår att den gjorde, borde investeringen till i dag ha växt till minst det dubbla, det vill säga från 8,4 miljoner till 16,8 miljoner euro. Verkligheten är emellertid en annan.

Under konkursprocessen har vi, tyvärr utan större framgång, de tre senaste åren försökt sälja de fasta egendomar som för de estniska investerarna tidigare beskrevs som områden med potentiell utveckling. Vi har under hela processen försökt fråga Swedbanks representanter vilka värdebedömningar eller fastighetsmarknadsanalyser som låg till grund för inköpen av de värdelösa egendomarna. Men Swedbank påstår att dokumenten inte finns bevarade samtidigt som de påpekar att de har varit omsorgsfulla. Det framgår dock i registret att direkt innan Swedbank placerade sina kunders pengar i dessa marker, hade samma åkerbitar köpts upp för ett pris som var upp till 30 gånger lägre.  

Moldovas före detta ambassadör i Estland Victor Guzun, som vi har anlitat såsom expert på både det rumänska språket och marknadssituationen i Rumänien, anser att någon måste ha bedragit någon. Förnuftiga och ärliga människor kunde ju bara inte ha köpt sådana värdelösa markbitar till ett pris som var upp till flera miljoner euro högre än deras verkliga värde. Varken han eller konkursutskottet kan begripa hur Swedbanks anställda, vars verksamhet kännetecknas av aktsamhet, kunde göra ett så fruktansvärt fel. Kanske var det inte ett fel utan något värre. Den stora och kända banken investerade sina kunders pengar bokstavligen i gyttja. Jag kan inte heller på något sätt kommentera bankens förklaring till att markpriset vid inköpet motsvarade marknadsvärdet men att det senare plötsligt inträffade en lågkonjunktur med påföljande prisfall. Enligt marknadsstatistik över rumänska åkermarker kan dessa förklaringar inte vara sanningsenliga.

Under de tre senaste åren har Peeter Sepper, konkursförvaltaren som tillsatts av domstol för att ta hand om Swedbanks konkursförsatta investeringar, via ledande fastighetsbyråer i Rumänien försökt sälja de tomter som schackrats till esterna. Först under de senaste månaderna har han lyckats sälja två tomter till ett totalbelopp på 200 000 euro. Storleken på dessa tomter är sammanlagt 11,4 hektar, vilket utgör 24,6% av hela markportföljen. Tyvärr finns det inget som helst intresset för de andra egendomarna.

Faktum är att också Kaie Trump, chef för portföljförvaltningsföretaget som tillhör Swedbank blev trött på att förmedla felaktig information till investerarna samt på den fortsatta förskjutningen av konkursen – hon avgick. Kaie Trump har meddelat att hon i sin verksamhet utgick från instruktioner och anvisningar från en av Swedbanks representanter. Men alla dessa instruktioner hade bara till syfte att skjuta upp avslöjandet av problemet.

En omständighet som uppenbarat sig under de pågående rättsprocesserna är av central betydelse. Det har nämligen visat sig att Swedbank fick förmedlingsprovision för varje kund vars investeringar placerades i Rumänien. Detta hände samtidigt som banken borde ha tillvaratagit sina kunders intressen och fattat kloka och genomtänkta investeringsbeslut för deras räkning. Det låg därmed i bankens intresse att å ena sidan investera kundernas pengar just i dessa värdelösa marker för att tjäna snabb profit åt sig själv, och å andra sidan var banken förpliktad att investera kundernas pengar med tillbörlig aktsamhet samt att sakkunnigt ta i beaktande enbart kundernas intressen. Min åsikt är att det här förelåg en klar intressekonflikt.

Den ansedda banken som kunderna i åratal har hyst tilltro till har också dröjt med att avslöja sanningen. Det tycks som om det har funnits goda anledningar till denna fördröjning eftersom det nu har uppstått en situation där en stor del av de lurade kunderna har gått till domstol samtidigt som banken väntar på att fordringarna ska förfalla. När man tittar på historien om de ”försvunna” miljonerna och bankens medvetna förhalningstaktik har investerarna och jag, som icke inblandad, svårt att tro att bankens handlande inte har varit avsiktligt.

Det kan inte betraktas som respektfullt när banken processar mot sina egna kunder. Kunder, vars intressen banken skulle representera. Genom att stolt slå sig för bröstet och påstå att banken har varit tillräckligt aktsam, att markerna verkligen var värdefulla och att dagens situation är en gängse investeringsrisk. Men är detta verkligen en gängse investeringsrisk? Hade en sådan situation kunnat uppstå om banken hade uppfyllt de krav på noggrannhet som föreligger vid investeringar och placering av kundmedel? Om banken åtminstone hade bemödat sig om att göra lite efterforskningar om vilka marker de egentligen köpte hade det inte varit möjligt att fatta sådana beslut angående placeringar av kundernas pengar.

Med glädje ser jag att Swedbank redan offentligt har erkänt sina tillkortakommanden i penningtvättsfrågor. De medger blygsamt att sådana misstag kan mer eller mindre uppstå i systemet även idag.

https://raha.geenius.ee/rubriik/uudis/swedbank-tunnistab-rahapesuvastases-toos-on-meil-endiselt-puudujaake/

Fint. Men ärade Swedbank, är det inte så att ni inte enbart har varit slarviga i fråga om penningtvätt utan även vad gäller placering av de 80 bankkundernas pengar? Vore inte det här det rätta ögonblicket att erkänna att ni inte var tillbörligt aktsamma, att ni lät bli att beställa värdebedömningarna samt att gottgöra de gjorda misstagen och gå vidare med huvudet högt, på ett bättre sätt och genom att efterfölja alla de krav som ställs på en bank? Så vitt jag vet har de besvikna investerarna upprepade gånger bett er komma till ett gemensamt diskussionsbord för att åtminstone hitta någon lösning på problemet samt att få klarhet i saken. I stället får ni era kunder att känna sig uppgivna i domstolen och ni vägrar att ge några som helst förklaringar eller hitta lösningar. Bäste Göran, om du nu internationellt har erkänt de misstag som gjordes mot reglerna mot penningtvätt, vore det kanske nu inte också korrekt att erkänna de misstag som gjordes vid hanteringen av de estniska investerarnas pengar?